Alla inlägg under september 2016

Av Ulrika Holst - 30 september 2016 06:15

Idag är det exakt 4 veckor sen jag vaknade och trodde att någon skämtade med min kropp... Det får mig att inse återigen att fy sjutton vad tiden går fort.


Igår blåste det storm så jag vågade inte utmana ödet att varken rida i ridhuset eller gå en promenad med Zoia. Det knaka nå så förskräckligt i ridhuset så vi borsta och myste lite istället. Det är inte så många gånger om året som Zoia rullar sig, men när det har regnat lite efter en "torrperiod" så nu har hon rullat sig i två dagar. Dock så har hon ju haft täcke på sig så det var ingen katastrof. Men jag måste klippa benen och ansiktet i helgen. Växer som ogräs...


igår kväll ringde mamma och nu är brorsan och Linda på BB så nu börjar det hända saker. De har inte tagit reda på vad det är för kön än så jag har inte velat handla nåt, men nu verkar det som jag snart får veta..Dock så verkar det inte ha hänt nåt i natt då jag inte har hört nåt än...  Hoppas allt går bra nu!


Funderar på om jag kanske ska skaffa nåt extraknäck på nätterna nu ett tag framöver för John Blund har övergett mig på riktigt och tänkte att i och med att jag ändå inte sover kan jag lika gärna jobba och få nåt annat att tänka på...   Tur jag inte har nåt inplanerat i helgen då jag måste försöka få några timmars sömn...



ANNONS
Av Ulrika Holst - 29 september 2016 06:30

Kan bara konstatera att svaret på överskriften är: oändligt mycket! Just nu bölar jag för allt. Och mest inser jag för att det handlar så mycket om Zoia. Jag grinar för att jag har dåligt samvete för att jag inte kan rida henne, jag gråter för att jag får dåligt samvete när Lotta red henne. När ska detta ta slut??


Va ju till den nya läkaren igår och där kan man säga att jag hamnade rätt. Han var chefsortoped på ortopedkliniken i Västmanland. Han föklarade ganska utförligt och han undersökte mig när jag ändå var där.. Han sa att det ena diskbråcket jag har var ju ganska stort så med tanke på storleken på det och faktum att det "bara" har gått 4 veckor imorgon så var han oerhört förvånad över hur rörlig och "bra" jag var så det var ju positivt. Ta bort morfintabletten så fort jag kan och sen känner jag själv när jag kan börja trappa ner de andra tabletterna. Lev som vanligt och lyft inte tungt och så länge du inte har/får ont är det ok. Och när jag säger lev som vanligt så innebär det INTE ridning eller enduro.... på hur länge då frågade jag.. och fick svaret 6 månader. Mitt svar till honom var: då kan du skjuta mig här och nu.


Så summan är nu alltså att jag tagit beslutet att avvakta ridningen någon vecka till, då jag natten tills idag tagit bort Oxynorm tabletten till natten så jag åtminstone är morfinfri när jag rider...   Sen tar jag fasta på hans och sjukgymnastens uttal: Du kan göra allt så länge du inte får ont av det och det lär ju gälla ridningen också.   


Ska bara försöka hitta farmors positiva tänkande och försöka se lite ljust på allt detta...  Det kunde trots allt vara värre... 

ANNONS
Av Ulrika Holst - 27 september 2016 23:45

I måndags red jag faktiskt lite. Blev lite full i fniss då mamma och Johan vill att jag håller mig i ridhuset för det är lite "säkrare" och när jag kom in i ridhuset flög fan i Zoia. De har bytt ut högtalarna och flyttat på dem så ljudet kom helt plötsligt från ett annat håll så hon var ganska rabiat och ville inte alls gå därnere. Tänkte i mitt stilla sinne att det blir nog baskemig ingen ridning idag, men jag hoppade upp och höll på andra delen av ridhuset. Blev mycket skrittjobb och jag travade lite grann. Hon var ju pigg men sköter sig så bra.


Idag var det lektion för Lotta, men efter mycket velande och påstötningar lät jag Lotta rida Zoia. Såg direkt när Lotta hoppa upp att Zoia blev stressad och det skär i hjärtat på mig och jag mår så fruktansvärt dåligt. Det känns som som jag sviker henne när jag står på backen och tillåter att hon är stressad. Tårarna rann när jag såg henne bli svettigare och svettigare och tillslut var jag tvungen att säga lite fint till Lotta att nu tycker mamma att det är lite jobbigt. Det är inte så att Lotta är elak eller behandlar Zoia illa, för det skulle jag aldrig tillåta, men i och med att det bara är jag som ridit henne så blir hon himla nervös och osäker när någon annan hoppar upp och jag mås så djäkla dåligt att se henne så upp i va. Mitt hjärta blöder och går sönder. Johan får trösta när tårarna kommer och försöker säga att det är bra för Zoia, men jag är inte helt övertygad... Jag hoppas innerligt att jag får ridförbudet upphävt på läkarbesöket imorgon...


Zoia var hur svettig som helst, men jag vet att 50% beror på hennes stress, och jag vet att man inte dör av det men samvetet mår skit. 

 


Av Ulrika Holst - 26 september 2016 06:45

Jag är bara såå glad!! Efter 22 dygn på soffan har jag (läs vi då Johan också har sympatiserat med mig på soffan  )uppgraderat mig och i lördags testade jag att lägga mig i sängen och det fungerade! Jippi, hippi, vi har återigen avancerat tillbaka till sovrummet!! Förstår ni vilken underbar känsla att slippa sova på soffan!?!   Vi har även fått tillbaka ett vardagsrum och inte längre ett taikonläger med kuddar, morgonrockar och täcken högt och lågt! Varde ljus, jag är såå tacksam! 2 dygn i bingen nu och lyckan är total. Vaknar ett par gånger varje natt för att jag är lite orolig över att jag har smärta, men det har jag faktiskt inte haft.

Måste säga att jag tror den riktiga vändpunkten kom i fredags. Jag har känt mig riktigt ok hela helgen, även om jag visserligen har tagit det lugnt så känns det att en förbättring har skett och jag ser lite hopp just nu.


Så, lördagen bjöd på lite tävlingstitta i Kungsör. Jag åkte en snabbis bara då vi skulle åka till Valskog på kvällen och ha skaldjursbuffé med mamma och broder Mikael. Kvällen blev lyckad och gott var det. Skönt att komma hemifrån lite och göra något annat än bara vara i stallet. Jag har även testat att inte ta några värktabletter mitt på dagen från i fredags och det har funkat bra.


I söndags tog jag med mig min allra bästa hästskötare Felicia och åkte till Sura för att titta på tävlingarna (ville ju så gärna vara med, men har accepterat att det inte var min tur). Isabels frieser Floris var med och gick både LB3 och LA3 med en annan tjej som red och hon gjorde det riktigt bra. Han fick fina poäng och knep en rosett i LB3 så det var himla roligt att friesrarna levererar bland alla halvblod. Jättekul verkligen. Hon har ju haft en jobbig resa med honom så det är bra jobbat! Vi kommer nog ses mer på tävlingsbanorna, det är nog klart.  


Sen åkte vi ut till stallet och Felicia hjälpte mig att hålla ställningarna med att hämta halm och packa höpåsar, mocka hage och fylla vatten. Hon är så fantastiskt duktig och tycker det är hur kul som helst att vara med i stallet. Hon vågade för första gången ge Zoia morot från handen, så hon gör framsteg. Zoia tar dem såå försiktigt från henne.


Ridningen då, ja läkaren sa ju ridförbud i en månad så Zoia har fått vila i 3 dagar och idag tänkte jag vara lite mogen men lite trotsig och skritta lite. Imorgon är det lektion för Lotta och jag har inte bestämt om jag ska bara skritta och trava henne lite eller om faktiskt Lotta ska få rida henne. Jag går lite på dagsformen...



Av Ulrika Holst - 23 september 2016 21:10

Domen är här. Var inställd på 1 diskbråck, men Gud ville straffa mig lite mer så han klämde till med 2 st. C5-C7 är drabbade. Tyvärr ringde läkaren och meddelade detta på ett utomordentligt klantigt och oseriöst sätt så hela min värld rasade. Han fick mig verkligen att känna mig invalid, så jag såg rullstolen komma rullandes och takfläkten kom allt närmare... Dock så var mamma snäll och upplyste mig om att det var ingen mening att prova för taket skulle ändå inte hålla utan fläktfan skulle komma ner och jag tror tyvärr hon har rätt...   Det är rätt mörkt hos Holst just nu och jag idag kan jag fanimej inte vara tacksam för att jag lever, och JA jag vet att det finns de som sämre har och jag tycker synd om dem, MEN jag vet att det finns de som bättre har med och det är där jag vill vara... Så nu idag bryter jag ihop och förbannar allt. Imorgon ska jag försöka spotta i nävarna och se det från farmors positiva sida.


Jag fick absolut inte rida, träna hos sjukgymnast och äta massa piller och så återbesök om en månad... När tårarna tagit slut och jag fick lite mat i mig kom ilskan istället. Ringde upp vårdförsäkringen och sa att jag inte accepterade det där och ville ha en annan läkare som faktiskt får ta sig tid att förklara lite mer vad detta innebär. Snabbt ordnat: Tid redan på onsdag.

När jag ändå var i farten ringde jag upp min husläkare (dock var det ju receptionen som jag talade med) och jag talade om att hon får säga åt min djävla tomte till husläkare att ringa mig för han ska fanimej få veta vad jag tycker och tänker om honom och hans agerande och att jag tänker anmäla honom till patientnämden. Då får han ivarjefall lite bök. Så, måndag kl 08:00 ringer han mig...


Sen efter det hade jag tid hos sjukgymnasten och han tyckte minsann att själva rörelsen i ridningen kunde faktiskt vara bra för musklerna men att jag dock utsatte mig för en risk då det är förödande om jag ramlar av. Ja, men jag kan snubbla i trappen också eller på påkörd med bilen också... Dock, ska jag agera lite moget för en gångs skull och bara skritta fram till och med onsdag så jag får tala med läkaren.


Åkte ut till min älskade Zoia och när jag tog in henne hade vi ett litet deep talk hon och jag. Hennes ögon när mina tårar rinner går inte att beskriva för folk. Hon är sååå medveten att mamma mår dåligt så känslan när hon lägger sin mule försiktig vid min onda hals och andas tungt och låter mina tårar rulla ner på henne kan bara en djup djurvän förstå. Detta är en connection som få får uppleva. Älskade, älskade häst gör allt för att trösta sin mamma. När jag tar mig samman ger hon mig en såå försiktig puss precis som såja, nu är det bra...


Så, lite slutsatser:

  • Skit i dieten, de extra kilona som redan sitter där får väl för satan stanna där ett tag till.
  • Om man ändå inte får vara frisk och kry, spara inte på krutet och skjut upp det du kan göra idag. Nej, unna dig det du vill och kan redan idag!!
  • Det som inte dödar - det härdar sägs det.. hmmm är inte så säker dock.

Ta hand om varandra och kom ihåg, allt kan hända på en enda natt....

 

 


Av Ulrika Holst - 23 september 2016 06:30

Hann sova 1 h innan jag vaknade av smärtor... Som jag hatar och bävar för dessa nätter... upp och gick en sväng 23:25 för att sen gå och lägga mig igen. Upp igen 00:31, halvpaniken börjar komma och jag byter ut morgonrocken mot en vanlig kudde och det verkade fungera för stunden...

Så nu inatt ska jag testa att sova i sovrummet igen. Inte för att jag tror att det går, men jag måste testa någongång.


Idag har jag ju en telefontid med läkaren 11:40 för att få min dom och diagnos så får vi se om det blir ok nyheter eller om jag ska hänga mig i takfläkten ikväll...


Zoia fick vila igår och får nog vila idag också då vi måste mocka hagen, åka och handla och dessutom lägga lite kärlek på vårt hus. Har blivit lite eftersatt nu när jag inte kan göra så mycket.

Av Ulrika Holst - 21 september 2016 23:15

 Det dåliga samvetet gör sig påmint igen... även om jag alltid vetat att jag aldrig kan sälja Zoia utan tanken var ju att köpa en tävlingshäst så Zoia skulle slippa, men jag visste ju att tiden för Zoia skulle ju bli mindre, men som sagt, ödet ville annorlunda och det var inte meningen att det skulle köpas någon häst.

Alltså jag måste bara skryta över min själsfrände Zoia. Hon är verkligen min häst, min kämpe och min krigare. Hon har varit skeptisk hela tiden till ridandet och jag har verkligen fått övertyga henne om att det är ok att hon rör sig när jag sitter på. Däremot har jag inte lyckats övertyga henne i galoppen. Så idag var det dags för lektion för allra bästa Kicki Ödman. Hon har själv varit igenom detta så hon vet vilka  smärtor jag talar om och vi sa att vi tar det lugnt och jag får känna efter vad jag kan/orkar göra. Vi körde lite tempoväxlingar i skritt/ övergångar skritt/trav/skritt och Zoia kändes fin. Något något undertempo i traven mot vad vi brukar ha, men det var ok med dessa omständigheter. När vi väl kom till galoppen sen så mycket riktigt, kantig och Zoia ville inte. Kicki såg ju direkt vad det var och jag hade inte stöd på tygeln så Zoia kände att jag inte var med så då vidtar hon försiktighetsåtgärder... Älskade häst, finns ingen som du.  

Kicki frågade om jag hade ont och jag svarade att det gick bra och så sa hon åt mig att hålla samma stöd som i traven och jag fick kämpa lite i galoppen för att vänster armen skulle hänga med men när jag insåg att det inte gjorde skitont utan jag kunde ta i lite (fan vad jobbigt det var) så gick Zoia som en klocka i galoppen. Vi fick en sååå fin galopp i båda varven.   


Jag är lyckligt lottad att ha mamma, Johan, min älskade Zoia och bästa Kicki som ALLTID lyckas med sina lektioner! Stort tack till Er!!


Bild på min kämpe som fick sin belöning efter väl utförd lektion.

 


Av Ulrika Holst - 21 september 2016 21:45

I tisdags var Johan iväg med jobbet så då kom "chefen" (läs mamma) på besök till stallet för att hjälpa mig. Ridning i ridhuset stog på schemat...

Zoia stog vid leddet när jag kom ut så misstänkte att hon var hungrig. Har ju börjat ge dem lunch i hagen nu då det inte är så mycket gräs kvar, men det är kanske dags för lite em mat i hagen också... Vi tog med oss mat ner och tänkte i mitt stilla sinne att de kunde vara ute en stund till då det var så otroligt fint väder, men jag såg på Zoia direkt att hon INTE tänkte låta mig gå därifrån utan henne... så länge vi stog kvar i hagen åt hon lugnt och fint, men så fort jag gick mot leddet var hon där på 1 sekund så jaja, hon fick följa med in.


Hon fick äta lite mellis inne istället medans vi fixade allt runt omkring. Det var väldigt lugnt i stallet så jag tänkte passa på att rida medans det inte var nå folk i ridhuset. Gick ganska bra att rida faktiskt. Mamma tyckte jag hade lite bättre hållning idag. Dock så känner jag i galoppen att det är nåt som inte stämmer. Zoia vill inte galoppera riktigt och den känns kantig och jag får driva som sjutton. Jag orkar/vågar inte använda vänster armen dels då den är svagare och jag har inte samma kraft i den men dels lite feg också att jag ska få tillbaka den där smärtan jag hade första veckan. Fy fan, jag gör vad som helst bara den inte kommer tillbaka...


Stort tack mamma för att du kom och hjälpte mig både med att rykta Zoia och hjälpa mig men även att du stöttar mig mentalt när jag rider. Känner mig lite som Lasse Åberg: Jag kan använda vänster armen, jag är inte rädd...

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se